En ny chans | By : Atropa Category: Final Fantasy VII > General Views: 542 -:- Recommendations : 0 -:- Currently Reading : 0 |
Disclaimer: I do not own Final Fantasy VII, nor any of the characters from it. I do not make any money from the writing of this story. |
Tifa rusade först genom portarna till Kalm
med nävarna knutna för fight, men hon såg ingen Sephiroth. Hon svor tyst och såg
sig omkring, men det enda hon såg var förvånade människor som stirrade chockat
på henne. Tifa följdes av armén och en man med blont rufsigt hår som stod åt
alla håll och kanter, över sin axel bar han ett gigantiskt svärd redo att
svingas mot Planetens legendariska fiende.
-
Han är inte här, snäste Tifa efter att ha frågat
några bybor. De säger att han aldrig varit här!
-
Va??!! Men Reno sa ju att… muttrade Cloud och såg
ut över folksamlingen som bildats framför dem.
-
Han är inte här, de säger att Reno förmodligen fått
fylledelerium och fått för sig att han kommit tillbaka från Lifestream.
Det var en tanke som Cloud dock kunde
förlika sig med. Reno hade alltid varit svår på spriten, kanske den tillslut
verkligen förgiftat hans hjärna och gjort så att han såg hjärnspöken? ”Men
ändå, jag kan känna en märklig energi i den här staden, något jag inte känt på
många år.” tänkte Cloud men tänkte inte nämna det för sin nu fradgatuggande
hustru. Hon hade all rätt att vara rasande, vansinnig och fylld av hämndbegär
när det gällde Sephiroth, han hade ju dräpt hennes far och försökt döda henne
också. Generalen hade dödat hennes väninna Aeris, så varför skulle hon förlåta
honom och låta honom leva när han inte låtit hennes far och vän fått leva?
Sephiroth såg ner på kvinnan i sin famn. De
hade nått grottornas ingångar och de valde att slå läger utanför tills gryningen
kom. Det var inte säkert att vandra genom de mörka tunnlarna om nätterna. Många
djur och monster tog sin tillflykt i mörkret och han ville inte riskera Lulus
säkerhet även om han visste att hon var fullt kapabel till att fightas med de
mest fruktansvärda varelser som Planeten någonsin producerat, men han ville ändå
inte att hon kom till skada. Samtidigt så behövde de båda all den kraft de kunde
uppbåda för att ta sig till Junon.
-
Tror du att det kan finnas en plats för oss
någonstans? En plats där vi kan leva i fred för andra? frågade Lulu till slut
och såg med fundersam blick in i lägereldens lekande lågor.
-
Jag vet inte käraste, Junon är inte den bästa av
städer. Om jag har alla minnesbitar rätt så är det en smutsig och tråkig stad.
Men den kanske kan ge oss skydd för ett tag, svarade Sephiroth och slog sig ner
bredvid den svarthåriga kvinnan och drog henne intill sig.
-
Jag vill så gärna finna mina vänner, men det kommer
att bli svårt om vi hela tiden ska bli jagade.
-
Mmm, det håller jag med om käraste.
-
Finns det någon tror du förutom byborna i Kalm som
kan hjälpa oss?
-
Kanske, det finns kanske en man som kan hjälpa oss,
men han bor väldigt långt borta, det kan komma att ta oss flera månader innan vi
kommer dit. Han heter Vincent och bor i en gammal herrgård som en gång i tiden
tillhörde Shinra. Även han är resultatet av professor Hojos experiment, sa
Sephiroth och slängde på lite mer ved på elden så att eldgnistorna flög upp
genom den mörka luften.
-
Vincent? Lulu vände sin mörkgröna blick mot den
silverhårige krigaren.
-
Vincent Valentine, det sägs att han är/var min far,
men jag vet inte. Han har utstått mycket tortyr, han var en av dem som kämpade
mot mig på slutet, jag såg dock hans röda ögon visa kärlek mot mig innan det
slutgiltiga slaget mot min kropp kom. Han såg på mig och bad mig om förlåtelse
för vad han gjorde mot mig, sin son. Sephiroths röst var tjock av känslor.
Lulu kände hans smärtor och tryckte sig
intill honom för att ge honom den trygghet och kärlek som han saknat genom sitt
förra liv. Sephiroth tog tacksamt emot kärleken som Lulu försökte ge honom, han
lade sig ner med sitt silvervita huvud i hennes knä. Han kände hennes smekande
händer glida över hans skalp och massera honom med mjuka rörelser. Han kände hur
han allt mer gled bort i drömmarnas värld. Lulu lät honom sova, hon kunde vaka
över honom under nattens mörkaste timmar. Han behövde få sova för att läka sin
själs mörka handlingar och sår.
Cloud sade till trupperna att övernatta i
Kalm, det fanns ingen större idé att söka efter Sephiroth om natten, ingen
skulle ändå finna honom, det visste den blonde mannen sen tidigare. Tifa var
rasande på sin man, hon ville bege sig efter generalen som skadat henne så illa.
Cloud gav till slut sömnmedel i hennes te så att hon skulle somna. Ryktet om den
återuppståndne Sephiroth hade nästan drivit henne på gränsen till vansinne och
han började nästan frukta för hennes förstånd. Nej, de skulle söka vidare nästa
dag. Cloud fick kalla kårar när han tänkte på den silverhårige mannen, den
mannen var inte att leka med även om han verkade ha gjort intrycket på folket i
Kalm. De sade inte ett knyst om honom, de sade sig aldrig sett till honom men
Cloud kände nu igen energierna efter sin före detta kommendant, han levde igen.
Men varför höll de honom bakom ryggen? Vad hade han gjort för att de skulle
beskydda honom? Cloud drog en djup suck innan han lade armarna om sin sovande
hustru och lät sömnen ta över hans värld. Problemen fick vänta tills i morgon.
Sephiroth vaknade tidigt nästa morgon av att
någon smekte hans kind, han blinkade bort sömnen ur ögonen och såg upp. Han fick
syn på Lulu blicka ner på honom med ömma och kärleksfulla ögon.
-
Dags att vakna älskade, viskade hon lågt. Vi har en
lång resa framför oss och jag har en otäck känsla av att den där armén inte
kommer ge upp sökandet efter oss.
-
Mmm, gäspade Sephiroth och reste sig upp och
placerade en passionerad kyss på hennes lila läppar.
De delade på lite mat innan de sopade undan
spåren efter deras lägerplats. Lulu fick kalla kårar när hon såg den mörka
ingången till grottorna och drog ett djupt andetag för att morska upp sig lite.
Hon såg i ögonvrån hur hennes silverhårige älskare såg på henne med oro i
blicken och hon skänkte honom ett litet leende för att försäkra honom att det
var ok. Hon hade varit med om värre saker tillsammans med sina vänner på sin
gamla värld.
De möttes nästan genast av en flock mindre
fladdermöss, men de hade blivit uppskrämda av inkräktarnas närvaro och utgjorde
inget hot mot dem. Lulu däremot ogillade skarpt fladdermöss, de hade för vana
att trassla in sig i hennes mörka hår. De kom halvvägs genom grottsystemet innan
de råkade på nästa hinder. Deras väg blockerades av en låg level-drake. Men den
här gången tänkte inte Sephiroth låta Lulu beskydda dem, han ville visa henne
att även han kunde, att han fortfarande hade stridandets konst i sitt blod. Lulu
steg åt sidan och såg honom svinga det långa svärdet och inom loppet av ett par
sekunder låg draken död framför hennes fötter.
Lulu kunde inte låta bli att le åt hans barnsligt stolta uttryck, hon gav honom
en lätt puss på kinden men han lät henne inte komma undan med bara det. Han drog
in henne i sin famn och kysste henne hett så att hon trodde att tårna skulle
krypa upp i knävecken på henne. Han bröt kyssen och såg ner i Lulus mörkgröna
ögon.
-
Jag älskar dig Lulu, viskade han lågt. Vad som än
händer så ska du veta det, jag kommer alltid att älska dig.
-
Jag älskar dig också Sephiroth, och jag kommer
alltid att vara din lilla magikvinna, log Lulu tillbaka och mötte hans heta
läppar igen.
Sephiroth drog sig tillslut motvilligt från
den lilla grönögda kvinnan, han hade gärna tagit henne igen där på platsen där
de stod, men de var ännu inte i säkerhet.
De hade ännu en bit att gå innan de nådde den andra änden av grottsystemet. Han
lade armen om henne och drog henne intill sig innan de fortsatte sin färd.
Tifa var fly förbannad på sin make. Han hade
haft mage att hälla sömnmedel i hennes kvällste och fått henne att slockna som
ett ljus när hon kunde ha spårat monstret som dräpte hennes far. ”Han ska få
betala för sina brott det ska jag se till. Han ska inte få tro att han ska få
chansen till ett nytt liv när inte min far eller Aeris fick det.” tänkte
Tifa och en manisk eld tändes i hennes mörka bruna ögon. Hon packade snabbt sin
färdkont och försvann ut från rummet och ut till Kalms lilla torg där armén nu
samlades för avfärd.
Lulu och Sephiroths färd genom grottorna
gick förvånansvärt lätt, och Lulu anade att det var för hennes älskares enorma
kunskaper i strid. Han lät inte henne få komma i närheten av de få fiender som
dök upp i grottan, han tog hand om dem med hjälp av sitt nya svärd. De kom fram
på andra sidan utan några som helst skador. Båda två vände sina ansikten mot
skyn och lät solen värma deras hud. Att se solen efter en vandring i nästan
totalt mörker, med endast med en fackla som enda ljuskälla var gudomligt.
-
Det kommer att gå fort att vandra över de här
slätterna, vi är nog framme i Junon vid midnatt om vi bara tar korta pauser, sa
Sephiroth och kysste sin dam lätt på munnen.
-
Ok, om du säger så min käraste man, sa Lulu och gav
honom en vattenflaska.
Han drack ett par klunkar och gav tillbaka
flaskan till Lulu som även hon smakade av vattnet. Smeden och värdshusparet hade
varit frikostiga med både mat och materior och Sephiroth undrade om de någonsin
skulle kunna betala tillbaka deras frikostiga gåvor.
-
Vem är Tifa egentligen? undrade Lulu tillslut. Hon
hade funderat en del på det sen hon fick höra om kvinnan under gårdagen.
-
Tifa var en av kvinnorna i Avalanche, en stark och
stolt kvinna. En gång för länge sedan, strax innan jag blev galen så mötte jag
henne i hennes by. Hon skulle guida oss till en trasig makoreaktor, väl inne i
reaktorn så fick jag tuppjuck och Jenova gjorde sig påmind genom mina celler.
Jag dräpte hennes far och försökte att förgöra henne genom att driva mitt svärd
genom hennes kropp. Därefter så brände jag ner hennes by. Hon har all rätt att
vilja se mig död åter igen.
-
Men du är ju inte densamme som tidigare, så varför
skulle hon inte kunna se det och ge dig en ny chans?
-
Skulle du göra det min käraste magikvinna? Skulle
du verkligen kunna det? Jag personligen tror inte jag skulle förlåta någon för
ett sådant brott, suckade Sephiroth.
Lulu svarade inte på det, hon höll nog med
honom på det området. Hon skulle nog inte heller förlåta någon för ett sådant
brott. ”Men du dog ju, det vet ju alla. Så det borde finnas en förklaring
till varför du fått en ny chans att göra något i din forna form.” tänkte
Lulu och bet sig lätt i läppen och följde tätt efter Sephiroth när han satte av
över grässlätterna.
De nådde Junon strax innan midnatt så som
Sephiroth förutspått. De möttes av en äldre kvinna som såg på dem klarblåa glada
ögon. Hon hälsade dem välkomna till sitt enkla men välbonad hem. Hon förklarade
att hennes syster hade ringt dagen innan och berättat om dem att de förmodligen
skulle dyka upp inom ett par dagar.
-
Ja, ni förstår ungdomar att Tekla ville berätta att
hon var ledsen om hon var rädd för er General, och hon ville rätta till sitt
misstag, så hon ringde hit och bad mig bjuda er tak över huvud när ni väl dök
upp, förklarade den gamla kvinnan och stödde sig mot sin vandringsstav och såg
på ”ungdomarna” med ett spotskt leende.
-
Tekla, är det hustrun till värdshusvärden i Kalm?
frågade Lulu och lade en stödjande arm om gummans axlar.
-
Ja det är min syster, själv heter jag Leyla och är
många år äldre än min syster, hon var en liten sladdis som våra föräldrar fick
till på gamla dar, skrockade den gamla.
-
Vi tackar så mycket för er gästfrihet fru Leyla, sa
Sephiroth och hjälpte till med att hålla dörren öppen till hennes stuga. Den var
som kvinnan sagt, enkel men välbonad.
Den gamla kvinnan lagade i ordning ett
kvällsmål åt det unga paret innan hon mumlade något om trötta ben. Lulu passade
på att använda sig av sin vita magi, den var sällan använd men det hände och
lade sina varma händer på kvinnans onda ben. Fru Leyla suckade av lättnad och
såg på Lulu med tacksamhet. Det var många år sedan hon sluppit smärta i sina ben
när hon skulle gå och lägga sig. Och hon skulle inte glömma det unga paret i
första hand. Lulu satt kvar vid kvinnans bädd tills den hon hade somnat.
Sephiroth satt framför eldhärden och såg på flammornas små lekar. ”Kanske vi
ska fråga runt Junon om de sett flera okända människor på sistone, kanske någon
av Lulus vänner hamnat här?” Han bestämde sig för att fråga fru Leyla nästa
morgon. Hon verkade vara en klok gammal kvinna som höll reda på det mesta i sin
omgivning. Kanske hon även hade hört skvaller om okända människor som bara
”trillat” ner från den klarblå himlen?
Lulu ställde sig bakom Sephiroth och lade
armarna om hans axlar och begravde sitt ansikte i hans vita hår. Han log
kärleksfullt när han kände hennes mjuka kropp slingra sig omkring hans och han
vände på sig och drog ner henne i sitt knä och kysste henne hett innan han förde
dem båda till sängen. De kröp ner och lade sig till rätta. De utväxlade några
ömma ord med varandra innan de somnade.
Fru Leyla vaknade morgonen därpå av att
hennes hem var fylld av kärleksfulla och goda energier. Hon steg långsamt upp ur
sängen och såg det unga paret ligga tätt intill varandra i hennes extra säng.
Hon noterade att smärtorna i hennes ben var borta och hon kunde inte låta bli
att undra över vad den unga kvinnan gjort för att de skulle försvinna. ”Hon
är en kraftfull magibrukare, kraftigare än den där flickan Aeris någonsin varit.
Jag undrar vart någonstans den här kvinnan har gömt sig.” tänkte Leyla och
gick in till köket för att laga till morgonmålet.
Sephiroth vaknade före Lulu och lukten av
mat retade hans smaklökar och han kände hur munnen vattnades på honom. Han reste
sig försiktigt och krånglade sig ur Lulus armar. Han drog upp täcket över henne
innan han gick ut till köket där han såg Leyla röra runt i grytorna och duka
fram på bordet.
-
God morgon fru Leyla, jag hoppas att Ni sovit väl
under natten, sa Sephiroth.
-
God morgon General, jo tack min sömn har varit
underbar. För första gången på många år så har jag inte plågats av mina onda
ben, vad än din kvinna gjorde med dem igår så var det ett underverk i mina ögon.
Vem är hon egentligen? Jag menar, jag är inte så kunnig i magi men jag kan känna
att hon är en kraftfull magikvinna, mer kraftfull än flickan Aeris någonsin var,
sa Leyla och gav en kopp kaffe till Sephiroth.
-
Hennes namn är Lulu och hon fördes genom mäktiga
krafter till Planeten från en annan plats i universum tror vi. Hon är inte
hemmahörande här hos oss. Hon slogs sida vid sida mot en ond makt som kallades
för Sin, och han hade tydligen kraft att förvränga och förställa båda tid och
rum. Hon befann sig plötsligt utan sina kamrater bredvid makotjärnet i Mideel
och det var där hon fann mig halvt död av makoförgiftning. Men hon uttalade
läkningsbesvärjelse och vårdade mig tillbaka till god hälsa igen.
-
Hon botade makoförgiftning med besvärjelser??
Leylas röst var fylld av förvåning och undran.
-
Ja, jag vet det låter fantastiskt men det är sant,
log Sephiroth och smakade av kaffet. Jag lovade henne att jag skulle följa med
henne på en resa att söka efter hennes kamrater, kanske några eller någon av dem
råkat ut för samma öde som henne och hamnat här hos oss på Planeten. Och på tal
om det, Ni har inte hört något om något sådant?
Leyla satte sig ner vid bordet och tände en
smal cigarill. Han kunde se att hon tänkte efter. Under tiden den gamla kvinnan
funderade passade han på att ta en brödbit och doppa den i soppan som hon ställt
fram till honom på bordet. I ögonvrån såg han Lulus yrvakna figur dyka upp i
dörren, han log mot henne och reste sig upp och gav henne en liten kyss innan de
slog sig ner igen vid bordet.
-
En vän till mig sa att hon hört ett rykte om en
konstig man i röd slängkappa irra runt bland turisterna i Costa del Sol, de
tyckte han var konstig just på grund av att han var så påpälsad för att vara i
solens paradis, sa Leyla och fimpade cigarillen efter en stunds funderande.
-
R-röd s-slängkappa? stammade Lulu och höll på att
sätta kaffet i halsen. H-han råkade inte gå med ena armen indragen i ärmen
också?
-
Det vet jag inte, sa den gamla. Men tror du att det
kan vara en av dina vänner?
-
Kanske, om så är fallet så kan det inte vara någon
annan än Auron. Han är lite speciell, lite av en ensamvarg kan man kanske säga.
-
Då är det Costa del Sol som är nästa destination,
sa Sephiroth beslutsamt och tackade Leyla för hennes hjälp.
Lulu kände hur hennes mage fladdrade
upphetsat men samtidigt försökte hon intala sig att det likväl kunde vara någon
helt annan än Auron också. ”Men tänk om, tänk om det verkligen är Auron, då
är jag inte längre ensam längre, jag har ju min käraste man, men jag kommer även
att ha en gammal vän.” tänkte hon och slickade sig om munnen för att få bort
brödsmulorna. Hon sköljde ner sin tanke med kaffe och log strålande mot den
gamla kvinnan som skrockade lågt.
-
Jag skulle gärna vilja ge er unga kvinna en gåva
innan ni beger er med båten över till Costa del Sol, sa Leyla och reste sig upp
och gick fram till ett gammalt mörkt hörnskåp.
Ur skåpet tog hon fram en flaska med lysande
blå vätska. Hon blåste bort lite damm, flaskan var en urgammal klenod som hon
fått av sin mor för många år sedan. Hon gav den till Lulu som nästan ryckte till
av dess magiska kraft.
-
Det här är en dryck som skänker extra krafter till
alla ismagier du har, den kallas för Arctic Breeze, den fanns en gång att få vid
den norra polen här på Planeten, sa Leyla. Tyvärr så försvann källan i och med
att Avalanche kämpade emot er General.
-
Tack så mycket, viskade Lulu hänfört och stoppade
undan flaskan i en av sina hemliga fickor på klänningen. Jag ska vårda den ömt.
-
Nåja, se till att använd den bara när den kan komma
till hands. Och nu måste ni se till att ge er av om ni vill hinna med nästa båt
över till Costa del Sol, den går om en och en halv timme, sa Leyla och viftade
med handen.
Lulu och Sephiroth packade snabbt ihop sina
saker och tackade den gamla kvinnan för hennes gästfrihet. Hon nickade generat
och bad dem skynda sig så att de skulle hinna med båten. Vad den unga
magikvinnan gjort för hennes ben var något Leyla aldrig skulle kunna återbetala
menade hon på och vinkade dem farväl från kajen.
Tifa manade på armén genom grottorna, hon
ville inte förlora spåret efter den silverhårige massmördaren som av en udda
händelse fått livet åter. Hon svor vid Aeris rena ande att han åter igen skulle
få betala igen för de brott han begått. Hon vägrade lyssna på den svaga mjuka
rösten i hennes inre som sade att Sephiroth inte var den man som han en gång i
tiden var utan att han numera var en ren varelse som fått livet åter för att
återgälda de brott han begått.
Cloud däremot började nu definitivt tvivla
på sin hustrus förstånd, för han hade hört den mjuka rösten och lyssnat på den.
Först trodde han att det var ren inbillning men till slut erkände han den som
Aeris vackra röst och den talade om att hon även talade med Tifa, men hon
vägrade lyssna på vad Planeten hade att säga henne. Aeris viskande röst talade
om att Sephiroth nu var på ett uppdrag för att hjälpa en ung kvinna på
villovägar och att han faktiskt funnit kärlekens läkande krafter. Det var de som
hjälpt honom att få invånarna i Kalm att hålla honom om ryggen. Cloud suckade
tungt när Tifa manade på armén att fortsätta så fort de gått genom grottorna.
Men då sade den blonda mannen ifrån och tvingade sin fru att lugna ner sig ett
ögonblick, männen var inte vana vid språngmarscher över slätter och genom
grottor så som de var och att männen behövde vila om de överhuvudtaget skulle
klara av att ta sig an de monster som befann sig på slätterna.
Lulu hängde över relingen och blickade ner i
det mörkgröna havet och såg maneterna glida förbi, återigen kände hon olust över
att fara på havet. Sephiroth tog tillfället i akt och ställde sig bakom henne
och lade armarna om hennes midja och drog henne intill sig för att ge henne lite
av sin styrka. Hon lutade sig tillbaka och tog tacksamt emot hans värme och
kärlek.
-
Auron, är han en nära vän till dig? frågade
Sephiroth och Lulu anade en vag ton av svartsjuka i hans röst.
-
Ja, han är en nära vän. Men inte på det sättet som
du tror älskade mannen min, han är en vän i ordets rätta betydelse, men inget
mer, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, sa hon och såg upp mot de
ljusgröna glödande ögonen.
-
Hur är han som person?
-
Tillbakadragen, säger inte så jättemycket. Det som
kommer ur honom är viktigt. Han är en duktig svärdsman precis som dig min
älskade, och han är den unge Tidus läromästare, fortsatte Lulu.
-
Svärdsman?
-
Mmm, han använder ett svärd som är lite bredare om
bladet än ditt svärd. Har en dräpande limit som få kan överleva.
Sephiroth skrattade lågt och placerade
fjärilslätta kyssar utefter Lulus hals. Han märkte inte den smygande skuggan som
smög upp bakom honom med ett spjut i högsta hugg.
-
Dö din jävla zombie, skrek en röst och Lulu hann
precis få undan dem genom att kasta sig åt sidan och drog med sig Sephiroth.
Sephiroth svängde runt med svärdet i högsta
hugg för att försvara sig, Lulu var beredd med sin moogle och sin magi. De såg
en blond äldre herreman med ett långt spjut i handen och en cigarr i mungipan.
Han svor som den värsta borstbindare och han gick till attack igen. Men han
verkade vara för påverkad av alkohol för att hans rörelser var ofokuserade och
han klarade inte av att röra vid dem. Sephiroth kände strax igen mannen och log
inombords åt den äldre flygarens uppträdande.
-
Så Cid, du har inte gett upp kampen ännu, sa
Sephiroth och gjorde ännu en undanmanöver.
-
Sephiroth, din jävla massmördare, stå still så ska
jag se till att förgöra dig och blåsa ditt överambitiösa arsel åt helvete, svor
den gamle flygaren ilsket.
-
Cid? frågade Lulu med förvånad blick. Älskade, du
menar att du känner den här otrevlige mannen?
-
Älskade? Hörrudu kvinna, vet du vem den här
silverhårige saten är egentligen?
-
Jag är fullständigt medveten om hans tidigare
handlingar, men jag är även fullständigt medveten om vad han är nu, sa Lulu och
drog sin lilla dolk och rörde sig snabbare än blixten och lade dolken över
flygarens hals och tvingade ner honom på knä.
-
Förbannade fruntimmer, väste Cid när han kände
knivseggen mot sin hals och han släppte taget om sitt spjut.
-
Sådär, låt oss nu tala som civiliserade människor.
Och var så snäll och försök inte svära så illa, mina öron blöder av sådant
språk, sa Lulu och sparkade undan spjutet innan hon släppte upp mannen igen. Vi
vill inget illa, vi söker efter mina kamrater, enligt fru Leyla i Junon, så kan
en av dem befinna sig i Costa del Sol.
Cid ställde sig upp och skakade på huvudet
innan han vände en mycket misstänksam blå blick mot Sephiroth och den
svarthåriga kvinnan som var i dennes sällskap. Han tände den lilla cigarrstumpen
i mungipan igen och muttrade något ohörbart.
-
Mitt namn är Lulu, jag fann Sephiroth halvdöd i ett
makotjärn i Mideel, jag vårdade tillbaka honom till hälsa och därmed hans
förtroende och hans kärlek. Han vet inte varför han fått livet åter från
Planeten, men han ångrar alla sina tidigare brott, det ger jag dig både mitt ord
och mitt liv på, sa Lulu med fast röst och skar sig lite snabbt över vänster
pekfinger och drog fram blod och droppade i sin högra handflata innan hon tog
tag i Cids högerhand och skakade på sitt ord.
-
Huh??
-
Vad magikvinnan säger är sant, sa Sephiroth och
lade armen om Lulus midja och drog henne intill sig.
-
Va i helvete??? Kom inte o säg att Sephiroth, den
stora generalen och Planetens värsta fiende har gott och blivit god på
återuppståndna dagar, nästan skrek Cid.
-
Tro mig, det är sant, sa Lulu och drog med sig
Sephiroth till närmaste bänk och nästan tvingade honom att sitta ner för att
inte verka så hotfull inför flygaren Cid.
-
Fan också, det hade jag väl aldrig i helvete trott,
sa Cid med förstummad röst och såg efter dem med märklig blick.
Tystnaden sänkte sig över däcket och Cid
skruvade nervöst på sig innan han slog sig ner på bänken mitt emot det märkliga
paret. Men nu när han såg närmare på den före detta generalen så kunde han ju
klart och tydligt se att en förändring hade skett, speciellt på blickarna den
silverhårige mannen gav sin kvinna. De var fyllda av ömhet och kärlek, något som
Cid aldrig kunnat föreställa sig att den store Sephiroth skulle visa någon
levande varelse.
-
Vid Shivas kalla andedräkt, jag tror att jag
drömmer, stönade Cid till slut och fimpade sin lilla cigarrstump under stöveln.
Lulu drog in ett häftigt andetag när hon
hörde namnet Shiva. ”Shivas kalla andedräkt, kan det vara samma Shiva som jag
känner till?” tänkte hon och bet sig i läppen.
-
Förlåt mig, men Shiva, vem är det? frågade hon till
slut när hon tog mod till sig.
-
Shiva är en Summon, en Isgudinnan som man åkallar
när man behöver det, svarade Cid.
-
Fan också, då finns det något gemensamt med mitt
ställe, mumlade Lulu till den silverhårige mannen bredvid sig.
-
Va??!! var Sephiroths enda kommentar.
-
Ja, min skyddsling, var flickan som åkallade bland
annat Shiva, och den Shiva som jag känner är en Isgudinnan. Hon åkallade även
Ifrit, Ixion och Valefor.
-
Ifrit känner jag igen, sa Cid. Eldguden, men de
andra vet jag inte vad det är.
-
Shit alltså, det var som fan för att säga mindre
trevliga ord, muttrade Lulu och bet sig i läppen igen.
-
Förlåt en gammal gubbjävel, men nu hänger jag inte
alls med på vad du talar om lilla stumpan, snäste Cid och tog fram en ny cigarr.
Sephiroth svalde hårt och funderade på hur
lämpligt det vore om de spillde hela Lulus historia för en man som var hans
fiende. ”Fast det är klart, kanske han kan veta något
om saken också, så det är väl lika bra att spilla ur sig det lilla man har om
saken?”
-
Jo, kvinnan vid min sida heter alltså Lulu, och hon
kommer förmodligen inte härifrån, sa Sephiroth.
-
Inte från Junon?
-
Nej, hon kommer förmodligen inte ens från Planeten
överhuvudtaget.
-
Huh?
-
Hon och hennes vänner slogs mot en ond kraft som
kallades för Sin, och Sin har förmåga att förvränga tid och rum. Hon vaknade upp
i Mideel efter att ha fightats med sina kamrater mot Sin, men hennes kamrater
fanns ingenstans i närheten. Hon fann dock mig helt utslagen av makoförgiftning
i makopölen som bildats i Mideel och vårdade mig tillbaka till hälsa och jag har
lovat att bistå i hennes sökande efter sina kamrater. Nu tror vi att en av
hennes vänner kan finnas i Costa del Sol, han heter Auron och har en stor röd
slängkappa med ena armen indragen i ärmen. Känner du till något om den mannen?
Cid bet ihop om den nya cigarren och tänkte
över Sephiroths ord. Det var något över den eftersökte mannens beskrivning som
fick honom att tänka efter. ”Röd slängkappa, men vad vill de med den
virrpannan egentligen?” tänkte han och drog fram en ask tändstickor ur sin
ficka och tände cigarren.
-
Det finns en jäkla virrpanna i Costa del Sol med en
stor röd slängkappa som gärna går med ena armen innan för kappan, men det är som
jag säger – han är en virrpanna, vet varken ut eller in, springer och frågar
efter saker som tidus och yuna hela tiden, inte för att jag vet vad det är men
det verkar vara viktigt för honom, sa Cid till slut och drog ett djupt bloss på
cigarren.
-
Tidus och Yuna, sa Lulu med tjock röst. Tidus och
Yuna är inga saker, det är personer. Yuna är min skyddsling och hon är käresta
till Tidus. Det kan inte vara någon annan än Auron.
-
Är du säker på det älskade? frågade Sephiroth och
tryckte sina läppar mot hennes huvud och fick därmed Cid att få tefatsögon.
Cid kunde inte tro sina ögon, placerade
verkligen den legendariske krigaren en kyss mot kvinnans huvud? Han såg kvinnan
se kärleksfullt på den förre detta generalen och Cid funderade nu verkligen på
om det inte var som så att hans tidigare fiende faktiskt ändrat sitt sinnelag,
antingen det eller så hade han nog tagit sig ett glas för mycket och trillat
överbord och hamnat i någon slags bisarr parallellvärld. Sephiroth var numera en
man av karaktär och heder, och flygaren bestämde sig för att hjälpa dem i sitt
sökande efter kvinnans vänner. Han hade i alla fall inget bättre för sig.
-
Ok Sephiroth och Lulu, se er nya reskamrat. Jag ska
hjälpa er fröken i ert sökande efter era vänner, ni kan kanske behöva ett
handtag eller två mot alla som önskar stoppa er, speciellt er General, sa Cid
skrovligt och nickade i takt med sina ord.
-
Vi tackar för ert bistånd Cid, sa Lulu och sträckte
fram sin hand igen och den här gången tog flygaren den utan förbehåll och
skakade den.
En sjömansgosse kom förbi och undrade om det
var något de önskade och Cid tog på sig ansvaret att beställa in whisky till dem
alla. Pojken försvann och Cid lutade sig tillbaka och började skratta högt. Lulu
och Sephiroth såg förvånat på flygaren och undrade vad som var så roligt.
-
Well, om någon hade frågat mig för tre timmar sedan
att jag skulle dricka whisky ihop med den store Sephiroth hade jag nog både gett
dem på nöten för att senare banka skiten ur dem, skrattade Cid och höll på att
kikna av skratt.
-
Ehh, ok, om du säger så, mumlade Sephiroth och
sökte efter stöd hos sin kvinna, men även hon log glatt utan att säga något.
-
Men fatta grabben, du var ju Planetens fiende
numero uno, och här sitter jag och skämtar med dig utan att du driver svärdet
genom min kropp, jag menar det krävdes ju sex personer för att du skulle trilla
av pinn sist…
Sephiroth svarade med att se dödligt generad
ut och tog tacksamt emot glaset som sjömanspojken gav honom och höjde glaset
till skål mot Lulu och Cid, och de höjde sina glas tillbaka och sade skål.
Cloud och Tifa grälade häftigt om fenomenet
Sephiroth. Cloud ville att hans hustru skulle lyssna på honom när det gällde
Aeris röst. Han hade hört den om och om igen om att Sephiroth var en ny människa
och önskade inget annat än gott, Tifa visste mycket väl vilken röst han talade
om men hon ville inte lyssna på det örat. Hon var så uppslukad av hämndbegär att
hon inte längre kunde agera efter normalt beteende. Hon tvingade upp soldaterna
efter två timmars vilande för att dra vidare till Junon.
-
Cloud, jag vill inte höra något mer om mystiska
röster, speciellt inte röster som kommer från Henne. Aeris är död, punkt slut.
Hon är ett med Planeten och hon finns inte längre, inse det min käre make,
fräste Tifa till slut när Cloud protesterade mot uppbrottet. Han kunde höra
svartsjuka bubbla under ytan hos sin fru.
-
Tifa, sluta nu. Jag vet att även du har hört henne,
hon talar även till dig men du vägrar ju lyssna, suckade Cloud uppgivet.
-
Fan heller, du vet att Sephiroth mördade min far
och han dräpte Aeris, så varför skulle hon förlåta honom?
Cloud suckade igen. Han skulle aldrig klara
av att kunna tala sin fru till rätta om hon vägrade lyssna på den mjuka rösten.
Han reste sig upp och packade ihop sina saker och ställde sig i täten för armén
igen. Det var dags att tåga av till Junon.
Cid hade nog fått ett par glas för mycket
när de klev av båten i Costa del Sol, men både Lulu och hennes älskare log
överseende med den talföre och svärande flygaren, han hade hjärtat på det rätta
stället, det kunde hon känna. Han hade bekräftat Lulus förhoppningar om att det
var Auron som befann sig i Costa del Sol och han hade efter ytterst få
besvärligheter börjat tro på Sephiroths nya personlighet och den silverhårige
mannen lovade sig själv och sin egen eviga själ att han inte skulle återgå till
sitt forna Jag.
De tog in på stadens värdshus och Cid höjde
lite väl menande på ögonbrynen när Sephiroth ville ha ett rum till sig och Lulu
men sade inget, han flinade bara brett. Lulu snäste ilsket till om äldre mäns
snuskiga fantasier. Men hon visste mycket väl att sådana fantasier skulle kunna
bli verklighet om hon och hennes älskare fick bestämma. Båda två log i hemlighet
mot varandra och hörde Cids skratt eka över lokalen innan han försvann upp på
sitt rum.
Fortsättning följer....
While AFF and its agents attempt to remove all illegal works from the site as quickly and thoroughly as possible, there is always the possibility that some submissions may be overlooked or dismissed in error. The AFF system includes a rigorous and complex abuse control system in order to prevent improper use of the AFF service, and we hope that its deployment indicates a good-faith effort to eliminate any illegal material on the site in a fair and unbiased manner. This abuse control system is run in accordance with the strict guidelines specified above.
All works displayed here, whether pictorial or literary, are the property of their owners and not Adult-FanFiction.org. Opinions stated in profiles of users may not reflect the opinions or views of Adult-FanFiction.org or any of its owners, agents, or related entities.
Website Domain ©2002-2017 by Apollo. PHP scripting, CSS style sheets, Database layout & Original artwork ©2005-2017 C. Kennington. Restructured Database & Forum skins ©2007-2017 J. Salva. Images, coding, and any other potentially liftable content may not be used without express written permission from their respective creator(s). Thank you for visiting!
Powered by Fiction Portal 2.0
Modifications © Manta2g, DemonGoddess
Site Owner - Apollo