En ny chans | By : Atropa Category: Final Fantasy VII > General Views: 542 -:- Recommendations : 0 -:- Currently Reading : 0 |
Disclaimer: I do not own Final Fantasy VII, nor any of the characters from it. I do not make any money from the writing of this story. |
Rikku trodde inte sina ögon, hennes vänner
Lulu och Auron var där. Hon skrek högt och rusade nerför trapporna och slängde
sig i famnen på både Lulu och Auron. Den bistre svärdsmannen rodnade häftigt
över den desperata kramen från den unga flickan. Lulu såg det och log i
hemlighet, hon visste att Auron hade haft ett gott öga till Rikku sen tidigare.
-
Rikku, hur är det? frågade Lulu och smekte den unga
flickan över håret.
-
Åhh, jag är så glad, jag trodde att jag hade
förlorat er alla, snyftade Rikku, tårarna flödade ur hennes blå ögon.
-
Tack och lov för att du är ok Rikku och jag tror
att vi inte ska oroa oss alltför mycket, det verkar bara som om vi blivit
utspridda på en helt okänd planet, men det finns goda män och kvinnor här också.
Jag har fått hjälp av Sephiroth här och Cid som står där borta och gapar, sa
Lulu och pekade på flygaren.
Det var då Rikku lade märke till den
silverhårige långe mannen som så beskyddande hade sina händer om Lulus midja.
”Vid de stora, Lulu har skaffat sig en älskare?!!” Hur omöjligt det än lät i
hennes öron så kunde hon inte förneka sanningen som nu dagades för henne. Den
kalla och okänsliga magikvinnan hade funnit sig en älskare.
Lulu såg den chockerade minen hos Rikku som
sedan gick över till ett mjukt leende.
-
Jag tror jag förstår, sa Rikku med låg röst. Säg
Lulu, är han bra i sängen eller?
-
Rikku!! Väste Lulu generat och såg ner på sina
fötter.
-
Bara undrade, skrattade Rikku och vände sig om för
att krama om Auron igen. Och jag har till och med saknat dig Auron, kan du tänka
dig.
-
Hrmmm.. mumlade Auron och visste inte vad han
skulle säga.
-
Kom med så äter vi mat, jag är hungrig, sa Rikku
och drog med dem till matsalen. Jag måste ju få höra allt ni har varit med om.
Den sista meningen sade hon med en blink
till Lulu vars kinder blev om möjligt ännu rödare. Hon hade nästan glömt bort
hur spontan och öppen den lilla Al-Behd-flickan kunde vara.
Auron såg bakom mörka solglasögon på Rikku,
hans hjärta var lättat, flickan som ägde hans kärlek var säker, hon hade inte
gått förlorad i kampen mot Sin, han var så lättad att han hade kunnat gråta när
han såg yrvädret komma farandes nerför trapporna. ”Tack stora Fayth för att
du förde henne tillbaka till mig.” tänkte han och läppjade lite på whiskyn
som Cid beordrat in till dem efter maten. Auron skulle aldrig visa eller tala om
för den blonda flickan vad han kände, för guds skull, han var väl dubbelt så
gammal som henne om inte mer. Visst, hon var nog över arton år nu, men han själv
närmade sig de fyrtio, snacka om ful gubbe. Han svalde ner resten av whiskyn som
för att bli av med tankarna som hemsökte honom.
Cid såg hans dilemma och han var inte
dummare än att han förstod att det slog ett hjärta bakom den bistra fasaden hos
svärdsmannen. Även Lulu såg det och hon led med Auron. Kanske hon skulle ta sig
ett litet tjejsnack med Rikku? De skulle ju ändå dela rum här på hotellet. Något
som Sephiroth satt sig emot, han ville ha Lulu hos sig, men magikvinnan menade
på att hon behövde få tala med Rikku om vad som hade hänt och lite annat, ja ni
vet – hederligt tjejsnack med fnitter och fniss.
Innan Lulu försvann in till rummet som Rikku
fått övernatta i så blev hon indragen i famnen på Sephiroth. Han begravde sig i
hennes varma hals och drog in dofterna av henne.
-
Det här är första natten som vi inte sover
tillsammans, mumlade han och nafsade henne i örsnibben.
-
Jag vet, men jag behöver få tala med Rikku, jag kan
inte lämna henne ensam nu när vi äntligen funnit henne, svarade Lulu hest när
hon kände hur han eggade upp hennes kropp.
-
Vår lilla grupp börjar bli allt större, vi kommer
få det svårare att vara ensamma i framtiden.
-
Jag vet min älskade, jag vet.
Han sa inget mer utan lät sina läppar tala
för sig när han kysste henne. Han rös till när han hörde det låga ljuden som
letade sig upp ur hennes strupe. Vid Shivas kalla andedräkt, han stod med sin
kvinna i sin famn och hon var villig till älskog, hur skulle han klara av att
lämna henne?
Lulu fann till sist kraft till att dra sig
ur sin älskares varma famn. Hon kysste honom lätt på nästippen.
-
Jag älskar dig Sephiroth, viskade hon.
-
Jag älskar dig också, se så försvinn nu innan jag
tar dig på fläcken, morrade han djupt och såg henne skynda sig in på rummet.
”Låt denna resa snart vara över så jag
kan få vara med dig för alltid min älskade.” tänkte
han och gick in till sitt rum som han nu delade med både Auron och Cid.
Rikku studsade upp och ner i sin säng när
Lulu stängde dörren bakom sig.
-
Berätta nu Lulu, vem är läckerbiten som du dejtar??
krävde hon att få veta.
-
Han heter Sephiroth, han hjälper mig att leta reda
på er som är spridda över den här planeten, sa Lulu med en ängels tålamod. Hon
fortsatte med att berätta hela historien om hur hon hade träffat på den
silverhårige krigaren tills de mötte Rikku på hotellet.
-
WOW!! Häftigt, jag tror att jag dööör, skrek Rikku.
-
Nej, det tror jag inte alls att du gör Rikku. Och
jag har en fråga att ställa dig, lova mig att du svarar mig ärligt.
-
Jag lovar, sa Rikku.
-
Vad tycker du om Auron egentligen? Lulu släppte
frågan likt en bomb.
Rikkus kinder färgades röda och hon försökte
stamma fram ett svar. ”Det var som jag trodde alltså.” tänkte Lulu.
”Rikku har samma känslor för Auron som han har för henne.”
-
V-varför undrar du det Lulu? mumlade Rikku generat
och fann sina händer vara intressanta.
-
Därför att jag vet att han tycker om dig Rikku, så
som en man tycker om en kvinna. Men han vågar inget visa eller säga, sa Lulu med
låg ton.
-
G-gör h-han? Rikku visste inte om hon skulle våga
tro på magikvinnans ord.
-
Ja, det gör han. Tro mig, jag vet att han gör det.
Men han är både stolt och rädd. Han vågar inte visa vad han känner för dig. Han
tycker nog att han är för gammal. Så jag frågar igen, vad tycker du om honom?
-
Jag tycker mycket om honom, sa Rikku utan att
stamma den här gången, hon var fast på rösten. Jag tror att jag älskar honom,
men jag har inte vågat säga något heller, rädd för att han bara skulle se mig
som en liten unge.
-
Tro mig, det gör han inte. Så jag tycker att du ska
ta det rätta tillfället i akt och visa honom vad du känner.
De fortsatte att tala långt in på natten,
Rikku frågade om den äldre kvinnan visste hur hon skulle kunna fånga Auron i
sina garn. Något som Lulu egentligen inte hade några svar på, men hon försökte
ge så goda råd hon kunde.
Cid hade tagit med sig en flaska whisky till
rummet och nu satt de tre männen och drack under tystnad, något som den gamle
flygaren inte alls gillade.
-
Så Auron, du har ett gott öga till Rikku? frågade
Cid till slut för att bryta tystnaden.
-
Vad menar du? mumlade Auron.
-
Kom igen grabben, jag såg vilka blickar du gav
flickan. Du är ju upp över öronen kär i henne, det kan ju vem som helst se,
eller hur Sephy.
Sephiroth nickade instämmande till det,
något som fick färgen på Aurons kinder att djupna. Den bistre svärdsmannen hade
nog aldrig varit så generad och förödmjukad som han var nu.
-
Det spelar ingen roll, sa han till slut.
-
Vad menar du? frågade Sephiroth.
-
Det kommer inte att bli något, för gud skull, jag
är ju dubbelt så gammal som den flickan. Jag kan inte, sa Auron och ruskade på
sitt huvud innan han svalde den gyllene drycken med ett enda svep.
-
Varför inte, hon verkar ju glad i dig också, sa Cid
och tuggade på sin cigarrstump.
-
Men fattar ni inte, jag är för gammal för henne,
väste Auron ilsket och reste sig häftigt upp.
-
Lugna dig Auron, vi talar ju bara om för dig att
det verkar ju som om hon tycker om dig också, sa Sephiroth med lugn röst. Och om
hon är över arton år så spelar det ingen roll, du skulle inte göra något fel.
Auron svarade inte på det, han stirrade ut
över kyrkogården som omgärdade Spökhotellet. Deras prat hade fått hans inre att
rasa omkring i tumult. ”Vågar jag verkligen hoppas på att Rikku känner
detsamma som jag gör för henne? Skulle jag våga visa henne vad jag känner?”
Han bet sig i läppen och lät ansiktet försvinna ner i den enorma kragen på hans
röda kappa. Han visste att hon fyllt arton och att hon inte längre var betraktad
som barn, han hade aldrig gjort det ens när hon var ett barn. Något som gett
honom tunga skamkänslor. Han kände en hand på sin axel och han vände sig om och
såg in i Sephiroths gröna ögon.
-
Skäms aldrig för dina känslor Auron, det kommer att
förgöra dig om du gör det, sa den silverhårige krigaren.
Auron nickade och så föll tystnaden över dem
igen. De drog sig tillbaka till sina sängar och Cid var den första som föll i
djup dvala.
Rikku var den första av de två kvinnorna som
vaknade morgonen därpå, trots att hon och Lulu varit vakna sent och talat om
allt möjligt. Hon kunde känna hur hennes kinder blossade röda då hon tänkte
tillbaka på deras samtal. Kanske det fanns en möjlighet för henne och Auron
ändå? Hon tvättade ansiktet och smög sig ut ur rummet och ner till dagrummet.
Hon stelnade till när hon såg den för henne välkända röda kappan. ”Auron!”
ropade hennes hjärta ut. Hon vågade inte ta ett steg till, hon bara stirrade på
hans uppenbarelse där den satt i en fåtölj, till synes sovande.
-
God morgon Rikku, du är vaken tidigt.
Rikku hoppade till över den morgonhesa
rösten. Hon tvingade sig själv att gå fram till honom.
-
Ja, jag kunde inte sova längre, svarade hon
nervöst.
-
Har du sovit gott?
-
Ja, det gjorde jag, tack vare att jag mötte dig och
Lulu tror jag. Sov du gott Auron?
-
Den lilla stund som jag sov, ja den var fridfull,
svarade Auron. Han vågade inte andas om de drömmar som hade hemsökt hans sömn.
Heta, erotiska drömmar om en ung blond yrhätta med klåfingriga händer som retade
hans kropp till vansinne.
-
Vill du följa med och äta lite frukost? frågade
Rikku och hon visste att hon hade stora röda rosor på kinderna och säkerligen så
blossade hennes öron röda också.
-
En kopp kaffe skulle sitta fint om inte annat,
svarade Auron och reste sig upp i sin fulla längd.
De båda gick till matsalen och de beställde
in frukost åt sig. De sade inte ett ljud först till varandra, båda två stirrade
ner på sina matfat och hoppades på att den andra skulle börja tala först.
Men det var Cid som kom inramlandes i
matsalen och bröt tystnaden.
-
Gomorron mina vänner, ni är pigga och uppe med
tuppen ser jag, hävde flygaren ur sig och slog sig ner vid deras bord. Han log
åt deras blossande röda kinder.
-
God morgon Cid, du har sovit gott hoppas jag, sa
Auron med äckligt len röst.
-
Jajamänsan, det var inte dumt att få sova ut på
Spökhotellet, skrattade Cid.
-
Jo jag märkte det, du snarkade som en hel hord
vilda djur.
Rikku skrattade åt butterheten i Aurons
röst, tydligen så var Cid en ljudlig sovare. Hon läppjade på kaffet och tog ett
bett av skinksmörgåsen.
Lulu var den som kom ut sist ur rummet, hon
möttes av en mindre tålmodig Sephiroth.
-
God morgon min älskade, har du sovit gott? frågade
hon leende.
Han svarade med att knuffa tillbaka henne i
rummet och låsa dörren bakom sig. Sen drog han in henne i sin famn och kysste
henne hett. Den gångna natten hade varit ren skär tortyr för honom. Han hade
drömt om att ha henne i sin famn och när han vaknade hade han nästan drabbats av
panik när han inte kunde finna henne. Han nästan slet av henne kläderna för att
komma åt hennes hud.
Lulu kände hans desperation och hon lät
honom klä av henne, men snart var även hon uppfångad i lustens hets och hon drog
av honom kläderna. Hon nafsade med tänderna utefter hans hals och axlar och
skrattade hest när han spann mörkt.
-
Lilla häxan min, den här natten har varit en
skräcknatt, mumlade han innan han slöt läpparna om en mörk bröstvårta och sög
hårt på den.
Hon kved lågt och tryckte sig närmare hans
heta mun.
-
Lova mig att vi i fortsättningen delar rum eller
bädd, jag vill inte vara utan dig igen.
-
Jag lovar Sephiroth, jag lovar, viskade Lulu och
trasslade in sina fingrar i hans långa silverhår.
Han kupade händerna om hennes bak och drev
in sin resning långt in i hennes längtande hetta. Han stönade hest när han
äntligen fick känna henne omkring sig igen.
-
Var är Lulu och Sephiroth? frågade Rikku oskyldigt
när hon var inne på tredje koppen med kaffe.
-
De… jo… du förstår… mumlade Cid generat.
-
Vad???!!
-
Jag tror inte vi ska störa dem just nu, svarade
Auron i Cids ställe.
Rikkus mun formade ett ljudlöst – o – när
hon insåg vad de båda männen försökte tala om för henne. ”Lulu då, ska du
hålla på så där varje dag eller natt kommer ju jag att bli knasig.” tänkte
Rikku och kände ett sting av avundsjuka över deras kärlek, hon ville också ha
det så. En man som älskade henne djupt och ärligt. Hon sneglade på Auron med
blåa ögon innan hon drack upp resten av kaffet.
Sephiroth väste hest innan han tömde sig i
Lulus varma sköte, han ville aldrig mer skiljas från hennes sida och han skulle
se till att hon alltid befann sig hos honom. Han sjönk tungt ner med ansiktet
begravt mellan hennes vita glober.
-
Lämna mig aldrig, viskade han hest.
-
Jag ska aldrig lämna dig Sephiroth, jag lovar,
svarade Lulu och försökte hämta sig från deras heta lek.
De duschade snabbt av sig och klädde sig
igen utan att ett ord växlades mellan dem. Sephiroth var lite skuldmedveten över
att han hade varit så påflugen och hårdhänt men när han såg det varma och
kärleksfulla leendet från Lulu så visste han att han inte behövde känna så. Hon
hade varit lika våldsam också mot honom, hon hade saknat hans närvaro så mycket
att hon nästan lyckats klösa sönder hans rygg när hon försökt få honom att komma
längre in i henne.
De kom ner till tre stycken frustrerade
vänner.
-
Så nu passar det turturduvorna att dyka upp, retade
Cid och skrattade.
-
Äsch, håll mun, svarade Sephiroth mörkt.
-
Kom igen och käka så vi kommer härifrån någon gång,
fortsatte Cid utan att lyssna till den varnande tonen i Sephiroths röst.
-
God morgon Lulu, har du sovit gott? frågade Rikku
och hennes blå ögon blixtrade av humor.
-
Ja, det var inte dumt att få sova ut ordentligt,
svarade Lulu och log.
-
Så vart ska vi ta vägen efter det här? frågade
Auron.
-
Jag föreslår Nibelheim, sa Sephiroth och satte
tänderna i ett par skivor stekt bacon.
-
Nibelheim? Var ligger det? frågade Rikku.
-
Alldeles bortom bergen, det tar oss nog en dag att
nå dit, svarade Sephiroth.
-
En gammal vän till oss bor förmodligen kvar där,
Vincent Valentine. Har tidigare varit en riktig snokare, så han kanske kan
hjälpa oss att hitta era vänner om de finns här, sa Cid och tände sin cigarr. Vi
får hoppas på att vi kan finna en bakväg in till hans residens, jag tror inte
folket i Nibelheim är lika förlåtande som folket i Kalm.
Sephiroth förstod vad Cid menade och han
kunde bara önska det, men det var nog en hopplös önskan.
-
Vad pratar du om Cid? frågade Rikku.
-
Jag vet inte om Lulu nämnde något om mitt
förflutna, men jag har inte alltid varit god, en gång för länge sedan var jag en
ond varelse. Och under början av min ondskefulla karriär satte jag Nibelheim i
brand, sa Sephiroth ångerfullt.
-
Är det länge sen? Jag menar, de kanske inte kommer
ihåg dig? sa Rikku glatt.
-
Jag har svårt att tro att någon glömmer en man som
Sephiroth, sa Cid sorgset. Vi vet att han är förändrad, men det är svårt att
förändra människors sinnen och minnen.
-
Åhh, jag förstår, förlåt mig Sephiroth, jag menade
inte…
-
Det är ingen fara, var inte orolig. Det löser sig
säkert till det bästa, försäkrade Lulu och lade en arm om Rikkus axlar.
Den närmaste halvtimmen förflöt under
tystnad, Sephiroth och Lulu åt upp sin frukost. Det dröjde inte lång stund
förräns de fem satt i linbanan på väg ner till North Corel. Cid ville besöka
Barret och tacka honom för hjälpen. Självklart tyckte de andra och följde efter
flygaren till hans gamle väns hus.
Marlene såg dem komma gåendes mot deras hus
och hon ropade glatt på sin far innan hon sprang iväg för att möta gruppen. Hon
höll ut armarna och kastade sig mot… Nej, det var inte Cid den här gången utan
Sephiroth som såg ut som om en häst hade sparkat honom i magen. Han var klart
förvånad över den unga flickans beteende. Cid såg besviken ut men hämtade sig
snabbt och vrålade av skratt när han såg den chockerade minen på Generalen.
-
Wow Sephy, vem hade trott att du även fångade unga
flickors hjärtan, gormade flygaren.
-
Hrm, ja… hmmm..
Lulu log mjukt mot sin älskare och såg med
forskande grön blick hur han hanterade barnet och hon visste att om hon någonsin
blev gravid med den silverhårige krigaren skulle hon nog inte behöva oroa sig
för att han skulle vara en olämplig far.
-
CID!! hördes Barrets mörka röst inifrån huset och
hela gruppen gick in för att hälsa på den store mörke mannen.
-
Kom så ska du få hälsa på våran lilla grupp senaste
tillskott, sa Cid och föste fram en dödligt generad Rikku. Säg hej till Rikku,
men håll i plånbok och andra värdesaker.
-
Passa dig så jag inte snor din golvmopp din malätna
fluglort, väste Rikku med spelad förödmjukad röst.
Marlene tjöt förtjust över de nya
okvädesorden. De skulle hon minsann lägga på minnen så att hon kunde munhuggas
med sin store far senare. Den lilla flickan bestämde sig för att Rikku var
hennes nya idol.
-
Onkel Cid är en maläten fluglort, retades Marlene
och fnissade glatt och kramade om sin onkels ben.
-
Hey, hey… jag tror jag ska ta och tejpa igen munnen
på dig Rikku, du ska inte lära min lilla tös en massa dumheter, vrålade Cid och
började jaga efter den blonda ficktjuven.
Barret skrattade högt åt Cids förnärmade
varelse och lyfte upp sin dotter i sin famn. Han anade att han skulle få ändra
uppfattning om Sephiroth, för hans dotter var en bra domare av karaktärer, så om
hon vågade hoppa upp i armarna på den store Generalen, så måste det vara något
hos denne som var förändrad.
De pratade någon timme med Barret och Rikku
lekte glatt med Marlene. Hon hade alltid haft lätt att umgås med barn. Vad som
förvånade den blonda kvinnan var att Auron hela tiden fanns i hennes absoluta
närhet, det var som om han var klistrad vid henne. Det gjorde henne både nervös
och generad, hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig med den buttre
mannen.
Cid stannade kvar ett ögonblick efter de
andra gick tillbaka till bilen. Han ville växla ett par ord med Barret i
ensamhet. Marlene följde med gruppen under tiden.
-
Om Cloud och Tifa dyker upp så säg att vi var här
men att vi drog till Costa del Sol ok? sa Cid med allvarlig röst.
-
Ja förstår, Tifa har svårt att komma över sorgen
kan jag tro. Fan, till och med jag kan ju se att karlhelvetet är förändrad, men
jag fick ju ingen av min familj dödad av honom, men han tog ju Aeris ifrån oss,
sa Barret.
-
Ja, det är sant, men kan du inte höra henne ibland.
Jag hör henne ofta om nätterna när stjärnorna strålar. Speciellt klart har jag
hört henne sen Sephy vaknade igen. Hon säger att han är förändrad, att han fått
livet åter för att hjälpa magikvinnan och hennes vänner och för att försöka göra
gott i hopp om att betala skulden som han har gentemot Planeten.
-
Jag vet Cid, jag vet – jag har hört henne också.
Hon sjunger för Marlene om kvällarna. Så jag vet att hon finns hos oss ännu. Men
Tifa…
-
Ja Tifa… hon vägrar nog att lyssna – envis som en
åsna är den kvinnan. Stackars Cloud, han har nog ett rent helvete nu, sa Cid och
tuggade på sin cigarr. Så kan du lova oss att föra dem på villospår ifall de
dyker upp här eller hör av sig?
-
Visst min vän, visst kan jag göra det för er. Och
se nu till att Sephy håller sig i schack, inte för att jag tror att det behövs
så länge hans lady är med, men ifall att… du vet…
-
Ja, jag vet. Och jag har lastat er bil med en hel
del material om ni behöver övernatta utom hus, jag tror inte bilen klarar av att
ta sig över floden, så ni får nog vada över den.
-
Okej, tack så mycket min vän. Ta vara på dig
Barret, vi hörs igen, sa Cid och kramade om den store mannen.
Sen försvann han ut ur huset.
Sephiroth satt vid ratten på bilen och Lulu
bredvid honom. Cid såg att det skulle krävas mycket hjärterum om hans rumpa
skulle kunna klämmas ner bredvid Rikku och Auron. Men han anade att det var
Sephiroths förtjänst, de skulle para ihop Auron med Rikku. Han skrattade lågt
för sig själv innan han manade upp den unga kvinnan i en blossande röd
svärdsmans knä. Lulu och Sephiroth log i mjugg mot varandra. Ett steg på vägen.
Större delen av resan mot floden gick under
tystnad. Då och då vräkte Cid ur sig några anekdoter om hur de färdades över
landet i jakten på Sephiroth men han tystnade ganska snart och började känna sig
som det femte hjulet under vagnen. ”Kanske jag ska stanna om vi når Rocket
Town, kanske jag ska försöka få ut Shera på en dejt? Det är ju ett tag sedan jag
såg henne. Är hon fortfarande det lilla tekniska geniet som jag minns henne?”
Han tuggade på sin cigarr och lockade fram minnes bilden av den mörkhåriga blyga
kvinnan.
Sephiroth insåg snart att Barret haft rätt i
att de var tvungna att vada över floden, bilen skulle aldrig ta sig över utan
att bli allvarligt förstörd. Cid nämnde att Barret lastat in saker i bagaget och
att det kunde vara en god idé att ta med sig dem. De andra fyra nickade och så
delade de upp packningen mellan sig. Både Auron och Sephiroth var gentlemän och
lyfte upp kvinnorna sina ryggar och bar dem över vattnet. Lulu och Rikku
sneglade på varandra och kvävde små fniss. Cid bara suckade – det var inte lätt
och vara det femte hjulet under vagnen.
De vandrade i ett par timmar innan Sephiroth
beslutade sig för att det var dags att slå läger inför natten. Han fann en stor
glänta i skogen och en bäck rann i närheten så att de kunde få tag i
färskvatten. De hjälptes åt att sätta upp tälten, tre stycken. Men den här
gången så vägrade Sephiroth att sova utan Lulu. De skulle dela tält – det fanns
inget annat val för honom. Och Rikku vägrade sova ensam då hon var livrädd för
att något monster skulle komma in i hennes tält och festa på henne.
-
Ja, ja, jag tar ett tält, så sover du och Auron i
ett, blir det bra? frågade Cid med spelad butter ton. Endast Lulu kunde urskilja
den glädje som fanns i hans röst.
-
M-men… stammade Rikku.
-
Inga men lilla gumman, sov du med Auron, han är
rejäl nog att kunna försvara dig mot vilka monster som än härbärgar här i
skogen. Inga protester, gör nu som Onkel Cid säger, sa flygaren och dräpte
därmed alla dispyter från den unga kvinnan.
-
Okej Onkel Fluglort, jag hör och
lyder, muttrade Rikku och gick till ett av de tomma tälten och bäddade ner sig i
en varm sovsäck.
Sephiroth drog med sig Lulu till deras tält
och han drog ner dragkedjan efter sig. Han såg henne klä av sig så att hon bara
låg i linne och trosor. Hon skakade på huvudet, inga sängkammarlekar i ett tält,
för lyhört. Han log bara rovdjursaktigt mot henne innan han klädde av sig naken
och gled ner bredvid henne i sovsäcken. Lulu drog häftigt efter andan när hon
kunde känna hans upphetsning mot sin mage. Han gjorde ingen hemlighet av vad han
ville göra med henne.
-
Nej, nej, inte nu, väste Lulu mellan sammanbitna
tänder.
-
Vänta du bara min lilla häxa, snart så sover de
andra, svarade han henne mörkt.
Han kunde känna den uppeggade darrningen som
gick genom hennes kropp när han smekte henne över ryggen och ner mot hennes
mjuka rundade bak. Han visste att hon ville ha honom lika mycket som han ville
ha henne nu, men han visste också att hon hade rätt. Om de skulle involvera sig
intimt med varandra så var de andra tvungna att sova.
Rikku kröp ihop så mycket hon kunde i
sovsäcken. Hon vågade inte se på Auron där han lagt sig till rätta bredvid
henne. Hon var rädd för att hon skulle avslöja för mycket av vad hon kände för
honom, även om en del av henne ville slänga sig över honom och banka in i
skallen att hon var en kvinna och han var en man och att de inte skulle göra
något fel i att älska varandra. Hon bet sig i läppen, en ful vana hon hade när
hon var riktigt nervös.
-
Rikku, sover du än? frågade Auron och hon kunde
höra frasande ljudet av hans sovsäck när han vände på sig.
-
Nej, svarade hon lågt.
-
Är du inte trött?
-
Jo, men jag är rädd och det gör det svårt för att
somna, svarade Rikku halvt ärligt.
-
Jag ska inte hoppa på dig, mumlade Auron sårat.
”Kanske det är det jag vill din toker.”
tänkte Rikku och generade sig själv över tanken.
-
Nej, jag vet det och det är inte det jag är orolig
för Auron, jag är på okänd plats och det gör min själ nervös.
-
Jag förstår vad du menar, jag känner detsamma,
svarade Auron.
Rikku tog mod till sig och vände sig om och
såg in i det ärrade ansiktet på svärdsmannen. Hans gråa ögon glimmade farligt
mot hennes och hon kände hur rodnade kröp upp på hennes kinder.
Auron tog mod till sig, om de ljugit för
honom skulle de få betala för det, men han var tvungen att testa sina gränser
med den unga flickan och hoppas på att hon inte slog ihjäl honom med sina
kraftiga nävar. Han lyfte en sträv hand och lät den vila mot hennes kind. Han
såg hur hennes ögon sänktes men hon tryckte sin kind mot hans hand. Det var svar
nog för honom, hon vände sig inte bort med rynkad panna och äcklad blick. Han
ormade sig närmare henne och gnuggade sin näsa mot hennes och det gladde honom
när hon svarade med att gnugga tillbaka. Deras vänner hade inte haft fel, det
gällde ju bara för dem att visa vad de kände för varandra så skulle den andre
strax hänga på.
Rikku drog upp dragkedjan till sin sovsäck
och med blyg blick så visade hon att hon ville att han skulle dela bädd med
henne. Hon hörde honom vibrera dovt och han gled ur sin sovsäck och drog av sig
sin skjorta innan han gled ner bredvid henne.
Han skulle inte gå hela vägen med henne
idag, men han skulle smaka på hennes läppar och känna hennes kropp under sina
händer. Hans fingrar trasslade in sig i hennes korta hår och förde hennes
ansikte närmare hennes. Han kunde se hur hennes blåa ögon glittrade av förväntan
och han tog första steget till deras första kyss.
Rikku hade aldrig förväntat sig att hans
läppar skulle vara så mjuka och lena, inte heller hade hon väntat sig att han
skulle vara så öm när han kysste henne. Hon särade försiktigt på sina egna
läppar och tillät hans tunga glida in i hennes mun. Vad hon än drömt om tidigare
så hade hon aldrig kunnat fantisera om hur den första kyssen skulle vara. Hon
kunde känna hur det pulserade av våt hetta mellan hennes lår och hon gned sig
lite för att försöka lätta på den härliga värken.
Han märkte hennes respons och han log
inombords. Hans högra hand letade sig ner över hennes vänstra axel och smekte
henne mjukt över revben och kupade ett litet fast bröst. Med sträv hand retade
han hennes bröstvårta så den var hårt och känsligt. Han hörde ett lågt hest ljud
från henne innan han smekte vidare nerför hennes midja. Kanske han kunde ge
henne njutning utan att ta henne fullt ut inatt? Hans hand letade sig in under
hennes underkläder och fann den lilla mjuka tussen av hår mellan hennes lår.
Aurons läppar tystade det lilla kvävda skriket som hotade att avslöja deras
intima stund för de andra i lägret. Han gladdes åt att känna sipprigheten i
hennes kvinnlighet och att det var han som orsakat den. Hans finger fann den
lilla knuten av nerver och masserade den.
Rikku kunde inte annat än att trycka sitt
underliv mot hans smekande hand. Det kändes underbart att ha mannen som hon i
hemlighet älskat och beundrat göra så här med henne. Bubblan av erotiska känslor
i hennes inre växte ju mer han smekte henne, hon visste inte var hon skulle ta
vägen till slut. Hon bad tyst med sin kropp att han skulle fortsätta med sina
fingrars smekande, för om han skulle sluta nu så vågade hon inte stå för
konsekvenserna.
-
Kom för mig älskade Rikku, viskade han med sexigt
hes röst och hennes respons var omedelbar.
Han kände hur hennes kropp släppte taget och
hon skakade våldsamt mot honom. Han kunde känna hur hans fingrar täcktes av
hennes inre safter och han log mot hennes läppar innan han tryckte henne hårt
intill sig. Han kunde inte ha bett om en bättre kärleksförklaring.
Rikku låg med ansiktet mot Aurons håriga
bröst, hon blundade och försökte hämta sig efter den känsloladdade händelsen.
Hon kände hans stora händer smeka hennes rygg i mjuka rörelser.
-
Auron? sa hon med frågande röst när hon funnit
kraft till att prata igen.
-
Mmm, svarade han mjukt med läpparna mot hennes hår.
-
Tack, det var… Rikku kunde inte finna orden.
-
Ett rent nöje min kära flicka.
-
Hur länge har du…?
-
Sen vi möttes Rikku, sen vi möttes. Men jag vågade
inte visa något rädd för att bli föraktad av mina känslor, sa Auron dovt.
”O gud så länge, har han verkligen tittat
efter mig så länge?” sa en liten stolt kvinnlig röst i
Rikku.
-
Jag har alltid funnit dig stilig och vacker, men
det är det senaste året som jag sett på dig som kvinna ser på en man, sa Rikku
blygt.
-
Stilig och vacker?
-
Ja, jag tycker du är vacker.
Hon rörde med fingret över det långa ärret i
hans ansikte, ner mot hans läppar. Hon fnissade lågt när han nafsade i dem innan
hon fortsatte att dra fingret ner över hans hals och bröst. Hon härmade hans
rörelse som han hade gjort med hennes bröst och masserade en manlig bröstvårta
mellan tummen och pekfingret. Det rullande ljudet som kom från honom var något
hon gillade och hon fortsatte sina fingrars upptäcksfärd ner över hans platta
mage. Han var vältränad för att vara en äldre man. Snart fann hon beviset för
hur mycket hennes fingrars lek, påverkade honom. Under ländklädet värkte han
hård och han grep tag om hennes handled och förde hennes hand mot hans resning.
Hon kände sig blyg men gled med handen in under hans ländkläde.
Värmen i sovsäcken var outhärdlig tyckte
Auron och slet av dem det dunfyllda materialet. Han rullade över på rygg och
drog med sig Rikku i samma veva så att hon kom att sitta grensle över honom. Han
drog av henne den tunna underskjortan hon hade så att han kunde beskåda hennes
kropp innan han hävde sig upp på armbågarna och stal en passionerad kyss från
den blyga lilla ficktjuven. ”Min, hon är bara min.” tänkte han med manlig
äganderätt och spelade med tungan mot hennes i en erotisk dans. Hennes fingrar
hade fått upp hans ländkläde och hans hårdhet smektes av en mjuk hand. Han
morrade djupt och lade sig ner på rygg.
Rikku anade att Auron varit välskapt, men
inte så här… enorm. Hon kunde inte forma fingrarna runt hans resning, skulle det
vara meningen att den skulle passa i en kvinna – i henne? ”Jag får växla
några ord med Lulu sedan, kanske hon kan hjälpa mig.” tänkte Rikku rodnande
men följde sin kropps instinkter och förde handen upp och ner över hans längd.
De låga ljuden som kom från mannen under henne sa henne att hon gjorde på rätt
sätt.
Hon njöt av att få ge honom den här njutningen – att det var hon, den lilla
tjuvaktiga Al-Bedhen som gjorde det och ingen annan. Hon lutade sig framåt så
att hans längd gneds mot hennes mjuka mage och det lockade fram ännu ett
vibrerande primitivt ljud ur hennes älskare.
-
Kom för mig älskade Auron, viskade hon och klämde
åt om hans stolthet.
Hennes ord hade samma effekt som han hade
haft för hennes. Han spillde sig över hennes händer och mage med ett kvävt ljud.
Rikku mjölkade honom torr och lade sig över honom och kysste hans svettiga
panna.
-
Tack Rikku, viskade han raspigt.
-
Mmm, jag tyckte om att ge det till dig, log hon med
läpparna över hans mun.
Han svarade med att kyssa henne djupt och
ömt. Aldrig ens i sina vildaste drömmar hade han känt en sådan erotisk passion
som när han såg henne hjälpa honom över kanten. Han insåg att de båda behövde
tvätta av sig och han öppnade tältöppningen och vinkade menande att hon skulle
följa med honom ut.
De tvättade snabbt av sig i bäckens kalla
vatten. De log hela tiden mot varandra utan att säga ett ord. Det behövdes inte
längre. Fast deras tystnad hotades att bryta när de hörde ett mullrande snark
från Cids tält.
-
Du ljög inte när du sa att han snarkade ljudligt,
viskade Rikku till Auron.
-
Nej, han är bedrövlig, log Auron och så höll han
upp tältfliken för den blonda flickan. Kom låt oss sova nu, annars kommer vi
aldrig orka med i morgon.
Rikku nickade instämmande till det.
Sephiroth hade hört allting som försiggåtts
mellan den buttre svärdsmannen och den glada ficktjuven och han log med ansiktet
begravt i Lulus nacke. Han var glad över att Auron tagit mod till sig och visa
den unga flickan vad han kände för henne.
Cid väckte alla morgonen därpå med sitt
svärande, Auron och Rikku kikade ut genom tältfliken och fick syn på Cid i bara
byxorna, kämpandes mot en ormliknande varelse.
-
Du ska inte tro att du ska komma och förstöra
friden i det här lägret, du ditt förvuxna igeläckel, vrålade Cid och spetsade
varelsen på sin lans innan han sparkade iväg den döda kroppen.
-
Vad står på egentligen Cid? frågade Lulu och kröp
fram ur tältet, klädd i linne och underkjol. Med en enkel handrörelse så
förintade hon kroppen i ett eldhav, mestadels för att det inte skulle dra till
sig andra rovdjur och monster men också för att det inte skulle börja stinka.
-
Asch, jag skulle ut och vattna en buske när slobben
dök upp, jag lyckades få tag i min lans innan den gjorde värre skada i lägret,
men tyvärr tror jag att maten som Barret skickade med oss har gått förlorad,
muttrade Cid ilsket och försökte att inte stirra på den yppiga magikvinnan.
”Vet hon om hur jäkla döläcker hon är?”
-
Ok, Sephiroth vill du vara en ängel och ta med dig
Cid och Auron för att jaga? frågade Lulu med sin sötaste röst och såg oskyldigt
på sin älskare.
Sephiroth mumlade och nickade något innan
han drog sig tillbaka in i tältet för att klä på sig. Auron gjorde detsamma.
”Gott, då får jag lite lugn och ro tillsammans med Rikku.” tänkte Lulu
konspiratoriskt. ”Jag vill veta vad de två pysslade med inatt. Med tanke på
ljuden som kom från deras tält skulle jag chansa på att de hade en riktigt mysig
stund.”
Männen gav sig av och Lulu satte sig ner vid
Rikku som gjorde upp eld. ”Nu eller aldrig.”
-
Såååå….
-
Sååå, vaddå? frågade Rikku nervöst.
-
Så, vad hände inatt?
-
Ingenting, vi sov, gjorde inte ni det eller?
replikerade en rödrosig ficktjuv.
-
Jo, fast jag vaknade av konstiga ljud, hörde ni dem
också.
Rikku kunde inte svara, hon var dödligt
generad.
-
Rikku, jag är glad för er skull – jag är jätteglad
att ni fann varandra. Jag lovar, jag ska inte retas med dig, men jag kunde bara
inte hålla mig, log Lulu och kramade om den blonda kvinnan.
-
Lät det verkligen så mycket? viskade Rikku.
-
Nej, jag vaknade nog till strax innan ni gick till
bäcken, sa Lulu. Jag tror de mesta ljuden orsakades av en viss ruffig flygare,
sa Lulu. Han är verkligen en oljudlig pilot.
-
Ja, det håller jag med om.
De fortsatte att arbeta under tystnad med
att plocka undan i lägret så att det bara var att bege sig av när de ätit mat.
De nådde utkanten av Nibelheim innan kvällen
föll. Lulu kunde känna hur osäkerheten och i viss mån rädsla flöda från
Sephiroth, hon visste att han hade problem med den här byn. Skulle de lemlästa
honom så fort han visade sitt vackra nylle här? Hon lade en värmande arm om hans
midja, hon skulle inte tillåta någon att lägga en hand på honom. Han log
tacksamt mot kvinnan som han såg som sin maka, sin tvillingsjäl. Så länge hon
fanns vid hans sida skulle han inte frukta något, hon skulle aldrig svika honom,
hon skulle alltid vara med honom.
Cid slöt upp vid paret och såg bekymrat mot
byn Nibelheim.
-
Är du redo General? frågade han med låg röst.
-
Så mycket som är möjligt Cid, svarade Sephiroth och
svalde synligt.
-
Var redo på att de kan fara häftigt fram med dig.
-
Jag ska vara redo.
Cid nickade och så förde han dem in i
staden. Han höll sin lans redo ifall någon försökte attackera hans vän och
följeslagare. I ögonvrån såg han Auron hålla ett lätt grepp om sitt svärd, Rikku
drog på sig sina handskar med långa rivande klor som gick ut från knogarna. Lulu
lät sin magi ligga strax under ytan, redo att släppa lös sin Fury om så
behövdes.
Sant nog så möttes de av misstänksamma
blickar, men ingen gjorde något. Istället drog sig byborna tillbaka till sina
hus och stugor, nästan som om de förväntade sig att någon annan skulle ta hand
om ”problemet” – för de visste att det var Sephiroth, den silverhårige krigaren
kunde höra deras förskräckta viskanden.
-
Jag anar oråd, sa Auron till de andra. Han kunde
känna hur huden knottrade sig, precis som den alltid gjorde före en fight.
-
Jag också, sa Cid och tuggade frenetiskt på
cigarrstumpen.
-
Låt oss fortsätta mot Shinras Herrgård,
förhoppningsvis är Vincent kvar här, sa Sephiroth och höll Lulu hårt i handen.
Rikku knöt händerna och spetsade öronen, hon
kunde som de andra – känna att det var något på gång, men hon kunde inte sätta
tummen på det. Hon såg sig vaksamt omkring och konstaterade att staden nu var
helt tömd på människor.
Precis när de gått förbi den stora brunnen
som stod på torget i byn så möttes de av en mörk figur, klädd i en blodröd
kappa, hans långa svarta hår föll vilt omkring hans ansikte och axlar, i handen
höll han ett kraftigt gevär. En figur som fick Rikku att vilja ta fram både kors
och vitlök.
Sephiroth lösgjorde sig ur Lulus varma grepp
och tog ett par steg fram tillsammans med Cid.
-
Vincent! Din gamle blodsugare, håller du till här
fortfarande, ropade Cid i hopp om att få den mörke figuren att inte dra vapen.
-
Stanna där ni är, väste figuren med hes röst.
-
Vincent – det är ju jag – Cid Highwind, kommer du
inte ihåg mig?
-
Jo, jag känner igen dig, men varför färdas du med
det där? Figuren pekade med ett långt gevär på Sephiroth. Jag trodde att såna
kryp var utrotade!
-
Det är en lång historia, som nästan kräver lite
whisky, du råkar inte ha det någonstans i herrgården. Skulle verkligen behöva
ett riktigt järn nu!
-
Vi rör oss inte ur fläcken förräns du talar om
varför den Store Sephiroth åter går bland de levande.
-
Tro mig Vincent när jag säger – han är inte
densamma som han var när vi kämpade mot honom. Jag har vandrat tillsammans med
honom under flera dygn. Jag mötte honom på färjan från Junon till Costa del Sol.
Jag har även tre nya vänner med mig, låt mig få presentera dem. Möt Auron, en
stor svärdsman. Vid hans sida står Rikku, en blond motsvarighet till Yuffie,
snabbpratande och fickplockande knockout. Sephiroth har gängat sig med en
magikvinna, hon heter Lulu och hon är en livsfarlig bomb i lyxförpackning.
Både Rikku och Lulu rodnade djupt över Cids
beskrivning av dem. Men de hade inte förväntat sig annat av den ruffige Cid.
-
Vad vill Sephiroth göra i Nibelheim? undrade
Vincent som ögnade genom den märkliga gruppen med sina blodröda ögon.
-
Jag vill inte göra något Vincent, svarade Sephiroth
med mjuk röst. Han kunde känna något röra på sig i sitt hjärta när han såg
Vincent. ”Kan han verkligen vara min far?” Jag är här endast för att göra
Lulu och hennes vänner sällskap, de söker efter sina vänner som av en stor ond
kraft blivit spridda över vår Planet. Jag vaknade i Mideel, i den stora pölen av
mako. Lulu här räddade mitt liv och jag lovade att hjälpa henne. Vi fann Auron i
Costa del Sol och Rikku hade hamnat i the Golden Saucer.
-
Du har inte hört talas om någon eller några
människor som vandrat runt – förvirrade och till synes helt vilsna? frågade Lulu
med samma mjuka röst som Sephiroth.
Vincent såg på den svarthåriga kvinnan med
misstänksam blick. Kunde hans skyddsling kanske vara en av deras vänner? Han
hade funnit en ung mörkblond kvinna ligga avsvimmad i bergen när han varit ute
på en av sina vandringar för ett par dagar sedan. Hon hade fullständigt tagit
andan ur honom när hon vaknade. Hennes ögon var tvåfärgade, hon hade ett grönt
och ett blått öga. Hon hade blivit vettskrämd av hans uppenbarelse först, men
när hon väl insett att han inte önskade henne illa hade hon lugnat ner sig. Hon
hade hela tiden frågat om var hennes vänner hade tagit vägen, när han hade
svarat nekande på den frågan hade hon blivit alldeles stel och sen gråtit
floder. Kanske… skulle han våga ta med dem till herrgården och visa upp dessa
tre personer för henne? Kunde de vara hennes vänner? Han beslutade sig för att
ta med dem.
-
Kom med mig, sa Vincent med grufflig röst och dolde
sitt vapen innanför sin enorma röda kappa.
-
Tack min vän, sa Cid.
Han förde dem till herrgården och både Lulu
och Rikku rös till över den skräckinjagande synen som gården utgjorde.
Vincent höll hela tiden ögonen på Sephiroth,
han kunde inte förneka att det var något som var förändrad med Planetens före
detta fiende. Han hade sett med tungt hjärta på Sephiroth när de slog ut honom
uppe vid nordkalotten. Om han fick tro Lucretia rätt så hade den silverhårige
mannen varit hans son, framavlad av Hojos galna vetenskap. Han suckade osynligt
när han mindes sin käresta, hon fanns fortfarande i hans hjärta, men han ägde
ingen kärlek för henne längre. Under de många långa månaderna efter slaget mot
Sephiroth hade han begravd sig i herrgårdens källare och läst genom alla de
journaler som fanns gömda där. Han hade trott att Lucretia hade varit en bricka
i Hojos onda spel, men han hade haft fel, hon var lika ond som den galne
professorn. Vid Ifrit heta salar - så han hade gråtit den dagen han upptäckt
det. Hans Lucretia hade frivilligt ställt upp i avelsprogrammet, allt för att
skapa den perfekta varelsen.
Sephiroth såg den vemodiga blicken hos
Vincent, han kunde inte låta bli att undra över vad den mörke mannen tänkte på,
men vad än det var så var det inte trevligt. Han tog ett tag om Lulus liv och
drog henne intill sig när han såg obehaget i hennes ansikte. Nej, Shinras
herrgård var inte källan till varken lycka eller glädje.
Rikku tog mod till sig och grep tag i Aurons
stora valkiga hand, hon var inte förtjust i det stora mörka huset som ruvade
över dem likt en berguv över sitt byte. Auron log försäkrande mot den unga
kvinnan och tryckte hennes hand för att visa att han inte skulle låta något
hända henne.
Vincent gjorde en enkel gest mot den stora
salen och att de kunde slå sig ner i sofforna som stod vi den enorma öppna
spisen.
-
Var snälla och vänta här, sa Vincent och försvann
upp för de marmorklädda trapporna.
Efter ett par minuter kom han tillbaka, i
famnen hade han en ung kvinna – klädd i någon form av kimono. Han höll tummarna
för att de tre människorna som Cid och Sephiroth färdades med kunde vara vänner
till hans skyddsling, kanske hennes tungsinne skulle lättas då.
-
YUNA!!! ropade tre munnar i varandra.
Fortsättning följer.....
While AFF and its agents attempt to remove all illegal works from the site as quickly and thoroughly as possible, there is always the possibility that some submissions may be overlooked or dismissed in error. The AFF system includes a rigorous and complex abuse control system in order to prevent improper use of the AFF service, and we hope that its deployment indicates a good-faith effort to eliminate any illegal material on the site in a fair and unbiased manner. This abuse control system is run in accordance with the strict guidelines specified above.
All works displayed here, whether pictorial or literary, are the property of their owners and not Adult-FanFiction.org. Opinions stated in profiles of users may not reflect the opinions or views of Adult-FanFiction.org or any of its owners, agents, or related entities.
Website Domain ©2002-2017 by Apollo. PHP scripting, CSS style sheets, Database layout & Original artwork ©2005-2017 C. Kennington. Restructured Database & Forum skins ©2007-2017 J. Salva. Images, coding, and any other potentially liftable content may not be used without express written permission from their respective creator(s). Thank you for visiting!
Powered by Fiction Portal 2.0
Modifications © Manta2g, DemonGoddess
Site Owner - Apollo